Och här är jag. Melbourne. Sitter på ett köpcentrum och knycker internet. På andra sidan jorden. Vilken stor stad! Och palmer! Och kallt!? Fast det går ju mot sommar, och det känns betydligt bättre än att sitta hemma och veta att hela vintern är framför en. Så nog kan jag stå ut med några dagar med jacka. Det blir ju bara varmare!
Nallen Gusten vid floden i Melbourne. Nu har han åkt vidare med några andra, ska bli spännande och se vart han hamnar här näst!Jag ska bli bättre att ta bilder! Var väl typ dom här två jag har att visa upp.

Inte uppdaterat på närmare ett år här. Men nu kanske det blir lite ändring på det.

Den här texten är skriven kanske mer till mig själv än ni som läser den. Men det är ord jag behövde få ner i skrift. För att få en start på min resa, och lite utav ett avslut på det som varit.

I våras fick jag äntligen en diagnos efter närmare fem år av smärta. Nu har jag under denna sommar genomgått en Multimodal smärtrehabilitering. Rent fysiskt är jag inte bättre, jag har fortfarande kvar problemen med smärta, domnande armar och ben, huvudvärk och ständigt spända muskler. Men på något sätt är jag liiiite klarare i huvudet.
Det är fruktansvärt trist, och vissa dagar mentalt förödande att gå runt med ständig värk. Jag ska inte ljuga, ibland förlorar man nästan sig själv i självförakt, samtidigt som man försöker att inte visa det för utåt. Trots att denna sommar har varit som en bergochdalbana av smärta, ångest, glädje, förvirran, förtvivlan hopp, (listan kan göras lång, har varit ett känslomässigt vrak) så ser jag som sagt lite klarare idag.
Därför har jag bestämt mig. Med en diagnos i ryggen, och en förklaring till varför jag mår som jag mår har jag blivit lite starkare.
Så jag packar en ryggsäck och åker till Australien. Inte för att jag kommer bli frisk där, men för att om jag låter mig begränsas av denna sjukdom och om den hindrar mig från att göra det som jag drömmer om så skulle jag helt enkelt bli tokig. Detta är en insikt jag har kommit fram till, och det känns bra. Jag får helt enkelt ha ont i Australien, samtidigt som jag upptäcker världen och växer, hellre än att sitta här och mossa.
Jag tänker inte längre låta detta ta över mitt liv. Det räcker med de här fem åren av smärta och ångest. Egentligen har jag det så bra, och det har varit fruktansvärt att inte kunnat få ta del av det. Att känna att man står still på samma ställe när livet händer och att man bara är en åskådare. Så vill jag inte ha det längre. Även om jag kommer få dagar då jag ramlar tillbaka, även om det kommer behövas ett gäng smärtstillande tabletter och någon dag av att bara få vara, så vill jag ifrån det här nu. Ett steg i taget. Och visst kommer det bli lättare utan ett gäng måsten som annars ständigt hänger över en.

Har fem nätter bokade i Melbourne, sen får jag se vart jag hamnar. Inga planer, bara jag och en ryggsäck.
Det känns bra. Jag behöver det här nu!